Med år och årtusenden sjönk vattenståndet och vägar kom till. De allmänna vägarna delades in i landsväg, häradsväg (10 alnar 6 m. bred) och sockenväg (6 alnar 3,6 m. bred). Nyvald konung skulle alltid göra eriksgata - den väg kungen valde blev huvudväg.
Det ställdes stora krav på de jordägande bönderna vilka var skyldiga att rotevis (gårdar) svara för underhåll och hålla farbar väg såväl sommar som vinter. Här från Uppsala-Näs körde man vintertid över isen med häst till Kungshamn och hämtade grus ur åsarna där. Detta kunde många gånger vara farliga uppdrag, det hände enligt sägnen att en gång hamnade både hästar och lass på sjöbottnen vid hemfärden.
På vägarna ombesörjde kronan upprättande av mil- eller fjärdingsvägstolpar. Ett välordnat vägnät var en förutsättning för kyrkornas funktioner, i vid bemärkelse såsom andligt, socialt och ekonomiskt forum. 1891 övertogs delvis skötsel och ansvar för vägunderhållet av Väg- och Vattenbyggnadsverket - i dagligt tal kallat "Väg-och-Vatten" dess funktion har numera övertagits av Statens Naturvårdsverk.