Vreta-Ytternäs är ett underbart litet bostadsområde ca 1 mil söder om Uppsala. Området består av ca 220 fastigheter varav de flesta nuförtiden är anpassade för året-runt-boende. Så har det inte alltid varit. I början av 1900-talet var fanns här bara några gårdar, åkrar, betesmark och skog. Successivt avstyckades och bildades tomter för fritidsfastigheter och än i denna dag finns här ett försvarligt antal "sommarstugor".
Att folk i decennier har sökt sig hit för boende och rekreation är inte konstigt med tanke på vad området och dess omnejd erbjuder. Beläget längs den östra stranden ner mot Ekoln är vattnet i alla dess former aldrig långt borta.
På vintern är det enkelt att ta på sig sina långfärdsskridskor och ta en tur, om så inte på nya, blanka isar, så i alla fall på den plogade banan mellan Skarholmen och Hammarskog. Inte ens skridskor behövs. Många väljer att promenera eller tar skidorna om underlaget är det rätta. Hammarskog, som bara ligger några kilometer sydost om Vreta-Ytternäs erbjuder generösa öppettider för fika och umgänge eller varför inte en dag i deras gigantiska pulkabacke tillsammans alla andra barnfamiljer i Uppsala...
Har vi tur med vintern ligger Hammarskogs friluftsområde inbäddat i ett dunliknande täcke och då är de korta dagarna som gjorda för en tur skidor, ospårat över hagar och åkrar eller snabbt och svettigt längs de preparerade spåren som går strax öster om Vreta-Ytternäs med Hammarskog som spårcentral. Aldrig smakar väl ett kopp varm choklad och apelsin så gott som under en skidtur bland ekar och gärdsgårdar.
Vitsippor i Toran. Foto: Johan Bergström
Till våren visar sig sedan Toran från sin allra bästa sida med oceaner av böljande vitsippor i skenet av den värmande kvällssolen. Det är väldigt stor sannolikhet att du träffar på din granne också ute på promenad.
Majbrasa vid Vreta udd. Foto: Johan Bergström
På våren tinar också Dalkarlskärret fram och berikas av vårfåglar i alla färger och former. Det är inte bara naturen som tinar fram på våren. Så småningom är det dags för Valborg och i skenet av vår årliga majbrasa träffas grannar och vänner för en stunds stilla reflektion, samtal och sång.
Det årliga midsommarfirandet i Vreta-Ytternäs. Foto: Johan Bergström
Årets stora händelse är annars Vreta-Ytternäs traditionella midsommarfirande som på senare år anordnas med det nya området Västra Vreta. Runt stången samlas inte bara boende utan även inresta släktingar, vänner och bekanta samt alla andra som i Uppsala med omnejd uppskattar lite dans runt stången, lekar, chokladhjul och lite fika under försommarsolen.
Land och vatten. Naturen är aldrig långt borta. Foto: Johan Bergström
Med sommaren som utgångspunkt återvänder vi till vattnet för lek och rekreation. På några av de gemensamma fastigheterna finns relativt iordningställda badplatser vilka förstås är populära bland områdets unga (och en del gamla).
Paddla kajak är skoj! Foto: Johan Bergström
Vill man inte bada kanske man tar en tur i sin lilla roddbåt eller motorbåt för badlek, fiske eller bara avkoppling. Många gånger ser man också hurtiga entusiaster som paddlar kajak oavsett om det blåser eller inte... Stadens puls och gamma är aldrig långt borta. Den hurtiga tar cykeln över Bodarna och är inne i centrum 35 minuter senare. Den lite mer uppklädde tar istället bussen som går med förvånansvärd hög frekvens. Håll utkik efter buss 107.
Barnomsorgen har flyttat in till Västra Vreta i samband med etableringen av det området, Vreta näs förskola. Tyvärr är platserna få, barnfamiljerna många och kön för en plats därefter. Andra förskolor är Näsdalens föräldrakooperativ eller Dalbys förskola. Skola upp till årskurs 6 ligger i Ramsta så skolskjuts (buss) från förskoleklass är något att ställa in sig på om man inte vill skjutsa själv.
Det finns självklart så oerhört mycket mer att berätta om vår lilla pärla men som omöjligt gör sig till rätta i ord eller bild. Det måste helt enkelt upplevas! Varmt välkommen! Om du är nyinflyttad och numera stolt ägare till en fastighet i Vreta-Ytternäs uppmuntrar vi dig att genast bli medlem på hemsidan för att på så vis ta del av ytterligare information såsom stadgar, kontaktpersoner i styrelsen och annat smått och gott.
Om Vreta-Ytternäs
Uppgifter
Skriven av Emy Gauffin
Läs en personlig sammanställning om historien om Vreta-Ytternäs som författats 1984 av en okänd författare. Med tanke på likheten med Sjöfart på Ekoln är gissningen att Emy Gauffin står bakom även denna.
Nedan följer en personlig betraktelse/historiebeskrivning av Emy Gauffin över sjöfarten på Ekoln skriven 1983-11-20. Det är den ursprungliga texten med undantag för rättning av enklare skrivfel och ny styckeindelning.
Sjöfart på Ekoln
Namnet Ekoln betyder: ”Sjön på vars stränder ekar växa” och det gör det i ansenlig mängd särskilt vid Kungshamn, Vårdsätra, Hammarskog och inte minst här i Uppsala-Näs vid Vreta udde. De månghundraåriga jättarna kan nog berätta vad som fordomdags utspelat sig här på Ekoln och dess sjöfart. Låtom oss hören:
Vi börjar väl med Mälarens mått hämtad ur Carl Gripenhielms Landt och siöcharta öfver Mählaren och dess öijar. Efter Kongl. Maj:ts Allernådigaste Befallning förfärdigat Anno 1689.
”Den namnkunnige Siön Mählaren, som åthskillier de tvenne härlige Swea Rijkes Landskaper, Upland, Södermanneland och Vestermanneland, tager sin begynnelse Wijd Konungsgården Konungsöhr, den store Arboga-eller-Konungsöhr å efter 9 Svenske Mijlars lopp uti bemelte siö infaller-hvarifrån han sedan förbij månge fruchtbare stränder, öijar och holmar flytandes, giör åtskillige behaglige och fiskerijke Wijkar och Sund, och äntligen wijd Konungslige Residentsstaden Stockholm igenom 5 smala och trånga utlopp, som är Norre och Södre strömmar med Slussen, uti store Baltiske eller östersijön sig ingjuter.
Hela Mählarens längd efter store segelleden till räknades, nämligen ifrån Konungsöhrs bryggia och färjeställe till Stockholms Stad och Helge Andes Holmen, är 11 Swenske Mijl, men uti en rät linea ända fram allenast 10 1/8 Mijl.
Bredden som billigt kan räknas, ifrån Söder Tellie Stad, till Flötsunds (Flottsund) Färjeställe Wijd pass en Mijl söder Upsala Stad, är efter närmaste Segelleden 8 1/2 Mijl.”
Ja, det var den tidens orienteringskarta, troligen inte så lättnavigerad som våra dagars sjökort. På den tiden gick det nog till som i visan, man seglade efter solen, stjärnorna och skepparens gamla hatt.
På 1660-talet började de mera regelbundna kommunikationerna på vattnet, det var Olof Rudbeck d.ä. som startade s.k. post jakter mellan Stockholm och Uppsala, närmast avsedda för resande och gods.
Post talades det inte om, trots att post sändes, brev kom bort eller tappades i vattnet av försenade postbärare vid bryggorna. År 1703 gjorde postverket anmärkningar och postförseln stoppades på jakterna. Dessa båtar var rodd- och segelfartyg som avgick från vardera staden Uppsala - Stockholm under April - Augusti redan klockan 4.00 om morgonen. September - Oktober klockan 6.00 och November klockan 7.00.
1667 utfärdade Rudbeck en Ordning för trafiken. Skepparens plikter var att tillse att inte tunga föremål fick medföras av passagerarna så jaktens jämviktsläge kunde rubbas. Att inte resenärerna uppträdde störande genom tobaksdrickande eller genom fylleri.
På de två båtarna var bemanningen: Skeppare och 6 båtsmän - vid motvind skulle dessa ta fram årorna för att tidtabellen skulle kunna hållas.
Jakterna blev mycket populära genom att resan tog bara en dag och man serverade mat och dryck. Landsvägen tog 3 till 8 dagar. Vid Flottsund fanns på den tiden en krog som inbjöd till stärkande av livsandarna, för sjö och vägfarare vid i och utfarten till Uppsala. Rudbeckska jakten upphörde omkring 1770.
Nästa led i utvecklingen var ångfartygen. Dess upphovsman Owen beskriver själv: ”År 1817 började jag med ångfartyg, och mitt första försök var med propellers, men efter flera jämförelser med vattenhjul befanns de senare hafva företräde.”
Det första fartygets namn var ”Experiment” som provades 1817, hon innehade 22 hästkrafter och gjorde 30 knops fart. Nästa efterträdare var Amphirit som gick till historien som vårt lands ”riktiga” ångbåt. Sommaren 1818 gjordes de första sällskapsresorna i Stockholms skärgård.
Den 3 Okotober samma år gjorde båten sin första långfärd med passagerare och det till Uppsala höstmarknad.
Det var nog många kringboende som inte hämtade sig efter åsynen av Mälarens första ångfartyg: Man hörde långt in på stränderna det tunga, hostande ljudet från den enkla ångmaskinen, som bearbetade hjulskovlarna, liksom man förvånad storögt stirrade på den svarta sotröken; och så döpte folket den underliga farkosten till ”Lungsoten”.
Eldfartyget var en lynnig inrättning. Den vägrade ömsom att starta och stanna och i det senare fallet fick man i full karriär stryka förbi bryggorna och hugga tag i gods och passagerare. Detta krävde precision och nykterhet, just de egenskaper som var utmärkande för Owen ångfartygens och nykterhetens grundläggare.
Efter Amphitris kom båten Upsala, hon byggdes för 200 passagerare och gjorde två turer i veckan Stockholm - Uppsala, hon avgick kl. 8.00 om morgonen och var i Uppsala vid 4-5-tiden på eftermiddagen. Priset för resan var 2 Riksdaler i salong, 1 Riksdaler på däck. Fartyget hade 22 hästkrafters motor och innehade restauration. Linjen blev den första i vårt land som befors med ångbåtstrafik.
1820 avgick Sveriges första ångbåtstur utom landet, färden gick till Åbo och från 1822 började den regelbundna trafiken till Finland med en tur var fjortonde dag.
År 1837 hade Amphitrie ”gjort sitt” och sänktes vid norr Mälarstrand. Det dröjde länge innan Märlargårdarnas bryggor kunde anpassas efter det nya kommunikationsmedlet, ofta fick passagerarna ros ut då bryggorna vid stränderna var för små. Detta kunde många gånger vara besvärligt vid hög sjögång. Det hände också ibland att passagerarna fick ett ofrivilligt dopp i den blå böljan.
1830 fick Uppsala en mera regelbunden trafik till Stockholm, det var inte bara passagerare som forslades, det kunde vara 200 säckar potatis, 200 flaskor mjölk, hundratals trädgårdslådor och spannmålssäckar var en vanlig leverans.
Nästa utveckling kom 1846, det blev propellerångare, en konstruktion av John Ericsson och från 1850-talet snurrar propellrarna allmänt på Mälaren. Hjulbåtarnas försvinnande hälsades med tillfredställelse, mest för att de nya båtarna tog sig fram bättre under vintertid i isen.
1862 lät Uppsals Ångfartygsbolag beställa en ny ångare som fick namnet Fyris, hon fick en maskin om 60 hästkrafter, vilket innebar att hon kunde göra 10 knops fart. Båten innehade inte mindre än tre salonger och tog 220 passagerare. Nu kom båtarna i tät följd. 1876 beställdes Fyris II och 1889 kom den störste av dem alla Fyris I som tog 362 resenärer och farten kunde uppgå till 11,5 knop.
Den första annonsen i Uppsala-pressen om båtturer kom den 10 Oktober 1873, sålunda lydande: ”Till Stockholm afgå alternerade Ångfartyget Upsala och Garibald I, hvarje dag kl. 8.00 f.m. och återvända till Uppsala hvarje dag kl. 9.00 f.m. Tour och retour-biljetter till salong gäller för 8 dagar a 3 Riksdaler, säljes endast å kontoren.”
1891 kunde man vid Uppsala-kajen bl.a. se båtarna Delfin, Upsala och Nya Upsala. Bryggor som anlöptes från Uppsala till Stockholm voro: Ultuna, Flottsund, Krusenberg, Stafsund, Skokloster, Finstaholm, Erikssund, Håtunaholm, Signhildsberg, Aske, Sigtuna, Torsätra, Runsa, Sundby, Tärnsund, Granhammar, Almarestäk, Elghorn, Riddersvik, Kalfudden, Nockebybro tilläggsplats i Stockholm var västra Riddarholmen. (Anm. Ofta åtgår för resan blott 5 1/2 timmar).
Båtarna hade även särskilda landgångar för djuren som forslades till Enskede slakteri. De stod ofta tjudrade vid en hötapp på fördäck eller mellandäck. Vid framkomsten till Stockholm släpptes de in i särskilda inhägnader vid söder Mälarstrand där personal från slakteriet hämtade.
Även lossningen av spannmål vid kvarnarna var krävande. De flesta säckar var stuvade i lastrummet, varifrån de hissades upp med ångvinsch en säck i taget. Sedan fick 10-15 karlar bära säckarna på ryggen in över landgången till kvarnen, det hele tog sin rundliga tid.
Vägar mellan gårdarna och bryggorna kom till av mycket god kvalitet. Här runt Ekoln fanns stora bryggor vid Ultuna, Kohagen, Ekolnsnäs, Vårdsätra, Apalbo, Bodarne, Ytternäs och Vreta, sedan gick båtfärden vidare mot Hammarskog och Dalby. I regel var det mindre båtar som stannade vid dessa bryggor. På 1920-talet gick båten Greta, Märta, Ekoln I och II. Fanns det resenärer eller frakt på bryggorna hissade man upp en flagga, i annat fall gick inte båten in till bryggan.
1983 kan vi under månaderna Juni - Augusti med regulgär trafik bege oss till Skokloster och Sigtuna från Uppsala-kajen. Önskar man fara vidare till Stockholm får man byta båt i Sigtuna och är framme i Stockholm klockan 18.00, priset för resan är 75:-
1866 påbörjades nästa epok i kommunikationsväsedndet som mer eller mindre skulle bli nådastöten för ångbåtstrafiken. Då öppnades järnvägen Uppsala - Stockholm som erbjöd Uppsalaborna snabba transportmöjligheter och båtarna fick mer och mer inrikta sig på frakt till sommarstugebebyggelse m.m.
Om våra båtars vidare öden kan nämnas att Nya Upsala kolliderade med Tyska lastfartyget Alexandra och bogserades till Ekensbergs varv för reparation. Under namnet Caddy fick hon möta sitt slutliga öde 1967, då gick hon på grund i Misterhults skärgård och blev vrak.
Ekolns vita pärlor slutade sin epok omkring 1920-30-talet, då hade även bilarna börjat konkurrera om passagerarna.
Bryggorna vid stränderna har numera multnat ned, vägarna till och från har växt igen av gräs och annan vegetation, signalen från ångvisslan om båtens ankomst har tystnat. Numera ljuder bara musiken från ”Ekolns fuktiga pärla” Skarholmen av hög decibel i sommarnatten.
Ändock kan vi säga som skalden om vår kära Ekoln med omnejd:
Stå fast, stå trygg, till tidens pulsar stanna
Du ros bland sippor på vår Mälarstrand
Du smycke på vårt Upplands panna
Du prydnad för vårt Svenska fosterland.
Nedan följer en personlig betraktelse/historiebeskrivning av Emy Gauffin över sjöfarten på Ekoln skriven 1983-11-20. Det är den ursprungliga texten med undantag för rättning av enklare skrivfel och ny styckeindelning.
